Träet som minns

Det knarrar när han kliver in. Som att huset drar efter andan efter så många tysta år.

Damm dansar i solstrålen som faller genom fönstret. I hörnen samlar sig spindelnät, i diskbänken ligger en sked kvar som om någon skulle komma tillbaka vilken dag som helst. Och det gör han nu. Efter femton år.

Han låser upp fönstren. Luften är tung, men snäll. Här doftar barndom. Tall, tjära, sommarregn. Trä.

Golvplankorna i köket buktar svagt. Panelen på väggen är grånad, men rak. Han knackar försiktigt på en dörrkarm. Den svarar dovt, som om den minns honom.

Och det gör den nog.

Här lärde han sig spika limfog utan att slå sig på tummen. Här sov han under bjälkarna som knakade varje gång vinden vred sig. Här satt farmor och rensade jordgubbar i ett förkläde med stora röda blommor. Här fanns livet, innan det blev bråttom.

Han har med sig en termos kaffe, en anteckningsbok och en blyertspenna. På första sidan skriver han bara: ”Plan: väcka huset.”

För det är det han ska göra. Inte bygga nytt. Inte riva. Bara hjälpa huset att andas igen. Han kommer byta ut rutten panel, laga taket, ta ner gamla gardiner och slipa dörrarna vars gångjärn gnäller. Men han kommer inte förstöra det som minns.

För kl-trä är levande. Det glömmer inte. Det behåller spår av varje hand som vilat på det, varje steg, varje skratt.

När han river upp golvet i det lilla rummet hittar han en kapsyl, en krita och en rostig skruv. Han lägger dem i en burk. Minnen i trä.

Renoveringen kommer ta tid. Sommaren är kort, och han har inga planer på att stressa.

Han tänker vakna här i augusti med fötterna på svalt trägolv, känna doften av sågspån i håret och höra måsarna skrika bortifrån sjön. På kvällarna ska han läsa, laga mat på spritkök och skriva nya sidor i anteckningsboken. Kanske bygger han en ny hylla till farmors gamla porslin. Kanske sätter han upp en gunga i trädet som fortfarande står kvar.

Han vet inte än. Det får växa fram, långsamt.

Det viktigaste är redan gjort. Han har kommit hem.